OBS. OBS. OBS. STARKA INSLAG!
Jag trodde faktiskt att jag skulle dö den natten, och det är bland de värsta känslorna jag haft.
Och fan vad jag mådde dåligt dagen efter.
Huvudvärken går verkligen inte att beskriva, men den dagen önskade jag att mamma kommit in i rummet och slagit ihjäl mig en gång till, bokstavligt talat!
Usch, jag minns allt blod. Hela min säng var full av det. Speciellt kudden, den hade varit vit, men nu under natten hade den antagit en helt röd nyans.
Det såg ut som att det begåtts ett mord i sängen. Någon som antingen skjutits eller knivats ihjäl.
Jag kände efter i ansiktet om något var brutet, men det var det inte, men jag kände inte igen mina egna ansiktsdrag. Allting kändes bara buckligt och svullet, och de öppna såren sved. Min blick fästes på händerna, som var alldeles täckta av blod. Men jag hittade inte blodkällan på händerna, utan i huvudet. Jag kände på såret, och det blödde fortfarande.
Jag skulle mödosamt försöka kliva ur sängen, men det gick verkligen inte. Det högg till i bröstet, kändes som att jag blev skjuten. Jag hade brutit två revben. Detta var inget jag mindes eller kände från dagen innan, då jag blivit sparkad i huvudet också och varit totalt borta när jag gick upp till mitt rum.
Kvar låg jag där i min blodiga säng och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag vred på huvudet för att kolla klockan. Hon var bara 7 på morgonen. Då fick man inte låta något heller, för då kunde det bli ett herrans liv, eftersom mamma hade rummet intill.
Jag lyckades till slut krypa ner från sängen, med en tröja i munnen för att inte skrika högt av smärtan, kröp fram till spegeln, och blundade stenhårt för jag ville verkligen inte se hur hemsk jag såg ut!
Efter att ha suttit och hyperventilerat på grund av smärtorna i nära fem minuter, öppnade jag sakta ögonen och kollade nerifrån och upp. Först på benen. de var helt okej, lite blåslagna men ganska lindrigt. Men på ena låret kunde jag se en inre blödning. Min muskel var nog ganska paj. Händerna hade jag redan sett, och armarna var väl ganska lika som benen, blåslagna men inte mycket mer. Vid revbenen såg det dock inte så roligt ut. På både höger och vänster sida var jag så blå att det nästan såg svart ut, och det var alldeles svullet överallt. Jag kände mycket försiktigt på höger sida, och var tvungen att bita i tröjan som jag fortfarande hade i munnen, av smärtan. Jag kände med en fågelfjäder som jag hittat på stranden dagarna innan, och jag behövde knappt nudda med fjäderspetsen för att gråten skulle komma. Jag fortsatte upp till halsen, en åder hade spruckit, och halsen var alldeles blå. Jag hade väldigt ont i nacken också. När jag slutligen vågade titta mig själv i ansiktet blev jag rädd, arg och bara alldeles tom samtidigt. Jag ville gråta med det gick inte. Min läpp hade spruckit, och den var alldeles svullen. Nästan hela ansiktet var blåsvart och svullet. Det såg inte alls ut som mig själv längre. Plötsligt blev jag rädd. Vad skulle mamma säga, mina två bröder, vad skulle de tro och tänka? Vad skulle mamma säga till dem?
Jag gick och la mig i sängen igen, helt förbluffad om att min kropp ens kunde bära mig.
Dö. Jag ville bara dö. Smärtan från hela kroppen var helt outhärdlig. Och ska jag vara helt ärlig försökte jag ta livet av mig den timmen. Jag försökte kväva mig själv, försökte hitta föremål som var vassa nog att skära av stora hals pulsådern. Men jag var för svag för att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar