Ett liv till Spillo, Del 4

*

Efter att ha legat i sängen i ca två timmar och inget hellre än velat dött, hörde jag hur mamma började klä på sig i rummet intill. Efter några minuter öppnades dörren in till mitt rum, och jag hörde henne vagt, kliva in genom den.

Synen hon fick se var nog inte riktigt vad hon väntat sig. Hon lutade sig mot dörren, och jag såg hur hon sträckte sig efter bokhyllan för att hålla i sig i något.

Blicken var vettskrämd, det såg ut som hon sett ett spöke, eller sanningen, ett halvt ihjälslaget tio-årigt barn som låg i sin säng och blödde och kved av smärtor. Jag kunde se hur hennes mun öppnade sig för att säga något, men hon fick inte fram ett endaste litet ljud. I säkert en minut stod hon där och bara stirrade, visste nog inte riktigt vad hon skulle ta sig till.

Det jag undrade över var om hon själv mindes allt som hon gjorde mot mig, nu. Faktum är att jag tror att hon var för full för att helt klart veta vad hon gjorde.

Jag låg bara där i sängen, och stirrade rakt upp i taket, ville egentligen att hon skulle gå, och inte bara stå där och stirra på hennes verk, men samtidigt ville jag att hon skulle komma fram gråtandes och be om ursäkt på sina bara knän, köra mig till sjukhuset, och bara erkänna allt! Ta sitt ansvar som vuxen förälder. Men jag tror inte att hon vet än idag vad ansvar är för något. Inte när det handlar om hennes egna i alla fall.

Hon tog några steg fram och slog händerna för ansiktet när hon kom närmare och såg allt blod och hur förstörd jag var. Hon gjorde ifrån sig ett litet gny, som om hon själv blivit skadad.

Tankarna for runt i mitt huvud som helikoptersnurror.

”Ja titta och se vad du gjort med dina bara händer.”

”Se vad du gjort mot ditt barn.”

”Kom igen då, säg något kärringjävel!”


Hon tog ytterligare ett steg framåt och rörde försiktigt vid mitt ansikte, och viskade tyst för sig själv; ”- Hur? Jag? Nej det kan inte vara sant!”

Sen sprang hon snabbt ut ur rummet.

Jag hörde min bror från Estland knacka på dörren, och säga godmorgon.

Jag svarade snabbt att han inte skulle komma in, jag ville verkligen inte det.

Även idag tänker jag många gånger på hur han skulle reagerat, men jag är verkligen glad att jag slapp se det, fast samtidigt ledsen att ingen annan såg mig, så att NÅGON annan än jag och hon visste vad som hänt.

Hon kom tillbaka efter en stund med trasor och vatten, plåster och bandage, våtservetter och andra nödvändigheter.

”Så du har ett litet hjärta där inne någonstans i din annars så kalla stora svarta sten?”

Hon började sakta badda mitt ansikte och övriga öppna sår. Hon satte på plåster och bandage. När hon fick se mina revben ryckte hon till, och såg förskräckt ut.

”- Vad ska jag göra åt det där?”, mumlade hon tyst.

”- Ta mig till sjukhuset kanske?”

”- Nej lilla gumman, det vet du att vi inte kan.”

” Jo vi kan, men du vågar inte riskera att någon tror att det är DU som misshandlat mig, det skulle du aldrig klara av!”, tänkte jag.

Allt går om man bara vill. Men du vill inte. Så är det bara. Du är feg!